Tankar efter fjärde säsongsavslutningen av Sons of Anarchy

Det är intressant att mina anteckningar som ligger grund för denna text om den fjärde säsongsavslutningen av Sons of Anarchy påminner så mycket om de anteckningar om den tredje säsongens dito (som utmynnade i text här).  Exempelvis på återkommande teman, fraser och meningar från anteckningarna:

• ”säsongens avslut av Sons of Anarchy – en uppseendeväckande twist”
• ”manuset lider av nödlösning eller är allt planerat?”
• ”långt uppbyggda dramatiska bågar”
• ”Antiklimax!”
• ”Klimax!”
• ”antiklimax!”
• ”dramaturgisk lucka!”
• ”snygg övergång [säsong tre: Jax och John Tellers brev] [säsong fyra: mellan Jax och John]”

• ”vackra montage/musik”
• ”Ryan Hurst!”

Vilket typ sammanfattar avsnittet. Med det sagt så är jag inte fullt så besviken på serien som mina anteckningar ger sken av – Sutter & co. har helt enkelt hittat sin stil & sin lunk. Man kan såklart se det som invändning men kanske är det vi tittare/bloggare som inte förstår vad serien försöker vara? Vi har vant oss med högseriösa och mycket kvalitativa TV-serier fyllda med dramatik, narrativ och estetik som liksom speglar alvaret i dess pretentioner (The Wire), episka anslag (Rome/Deadwood) eller finkulturambitioner (The Sopranos).  Efter att ha läst Sutters blogginlägg om saken så tror jag att det är fallet:

 

But a lot of critics don’t seem to understand what I’m trying to do season after season.  It’s like going to see a Summer blockbuster movie and being disappointed because it’s not as complex as the Godfather.

//

For the record, SOA is an adrenalized soap opera, it’s bloody pulp fiction with highly complex characters.  Often, I think the depth of the characters, the emotionality of the writing and the amazing performances is what confuses critics.  Those qualities put the show on par with other great dramas.  But then I’ll go and cut the balls off a clown or turn a plot point absurdly upside down and I will most certainly blow something the fuck up. 

 

Och vilken vacker adrenalinfylld såpopera som SoA är! Jag älskar dess anslag och blandning av dramatiserat våld, samhällskritik, sociologi, långa dramatiska bågar, skägg, och episka ambitioner som alltid droppas i ett smörbad innan det karamelliseras till popcornformat utan att det dramatiska anslaget och höga kvalitet dunstas ur – vilket är sjuhelsikes bedrift!

Den här säsongen har mycket gått tillbaka till seriens rötter – men Sutter har smakfullt fört in fler konflikter – både interna och externa – för att inte stagnera. Uppskattar också att han stundtals problematiserar seriens protagonister – den här säsongen har exempelvis fört över både ras- och könsstrukturer på ett intressant sätt. Latoya Peterson på Racialiacious skriver bra om detta:

 

Perhaps this is the freedom provided to creators who put antiheroes at the forefront of their work. Freed from the idea their characters need to be upstanding citizens to be likeable, they are able to explore more of the contradictions and complexities of human nature. It amazed me to see all the people on Sutter’s post saying that the Sons couldn’t be racist. Why not? Have you been paying attention for the last few seasons? The Sons are thieves, drug runners, murders, philanderers, wife-beaters, and backstabbers. A few episodes ago, Jax led a woman on to get her alone, face slammed her into a table, choked her, and spit in her face while calling her a whore. Did she fuck with the wrong people? Yes. Was it still really horrible to watch sexualized violence? Yes! Can my feminist brain hate that scene, but my fan brain simultaneously root for Jax protecting his club and family? Yes!

So why can’t viewers accept a character that is supposed to be seen as sympathetic that is racist or holds racist views?

 

Jag märker att jag har svårt att hålla mig till avsnittet i fråga, vilket känns ok. Sons of Anarchys stora fördel just nu är att helheten ständigt är så förbannat mycket bättre än de enskilda beståndsdelarna vilket gör att potentiella avsnitt, karaktärer, och händelseskeenden som i vanliga fall kunde sänka en serie känns…tja, ganska ovidkommande. Jag älskar Sons of Anarchy och längtar till den femte säsongen.