Greek-universum – en plats med betänketid

Jag läste en gång att nyckeln till att skriva bra manusdialog är att leva sig in i karaktärerna och skriva som om de fått tre sekunders betänketid mellan varje replik – konversationen blir fortfarande autentisk, men blir vackrare, mer korrekt och mer fulländad med lite betänketid.

Lite så verkar skaparna av Greek ha arbetat. Alla från idékonception, manus, regi osv. tycks ha tänkt i grund och botten skildra collegeliv med sina toppar och dalar. Fast göra det lite vackrare, lite mindre spontant och… tja, med lite betänketid.

Det är kanske därför som det är svårt att avfärda serien. Trots fluffigheten har Greek-universum mig i sina klor och jag känner en sympati för dess karaktärer.

För man kan inte känna annat än sympati med den gulligt naiva rumskamraten Dale (Clark Duke) som på en och samma gång är bibeltrogen sydstatare, som dessutom sjunger rockmusik i det sjukt charmiga bandet ”Darwin Lied”, och fundamentalistisk naturvetenskaplig nörd. Vilket självklart är helt fucking adorable. Eller känna något annat än svärmeri för underbart bortkomna Ashley eller charmigt dumma Beavers dimmiga blick.

Är just nu i säsong två och livet på Cyprus-Rhodes fortsätter. Dale intensifierar sin avsky för ”the greek system”, Calvins och Rustys relation stöter på några törnar och diverse relationsspöken och trianguleringar fortsätter att spöka studenterna.

Men det fina är att även dessa spöken och processer i Greek-universum tycks operera med lite betänketid.

Det blir ju trots allt lite vackrare så.

Sebastian

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: