Årets TV-avsnitt: tredje säsongsavslutningen av Sons of Anarchy

Tredje säsongens avslut av Sons of Anarchy slutade med en uppseendeväckande twist, den var långt ifrån lika chockkartad som slutet på Lost men de båda avslutningarna hade en likhet; de gav vissa svar men genererade också fler frågor. Kanske speciellt om huruvida manusskribenterna och skaparna från början verkligen planerade för vardera seriesäsongs specifika slut. En roligare liknelse mellan de båda säsongsavslutningarna är det var ett magiskt avslut av en magisk säsong. Som tur är så skiljer sig dock avsluten i att SoA i alla fall kommer att fortsätta.

Nu lämnar vi den jämförelsen. Äpplen och äpplen och päron är päron.

Sons of Anarchy blir bara mer episk desto längre som serien fortlider. Serien har ofta jämfört med Shakespeares Hamlet och de dragen finns fortfarande kvar. Fans av denna långt uppbyggda story-arc har dessutom fått mycket godis under den senaste säsongen. Det är intressant att det var denna långa story-arc som gav det största klimax under förra veckans säsongsavslutning medan den mer säsongsisolerade handlingen utifrån dramaturgisk kontext snarare ledde till ett antiklimax – det emotionella anslaget och slagkraftighet var det dock inget fel på. Vilket är intressant om vi igen jämför med Lost – en serie som i mitt tycke lyckades bättre med de kortare och säsongsbetonade berättandet än i seriens kontextuella helhet.

Nu lämnar vi dock den jämförelsen. Äpplen och faktiskt äpplen och päron är faktiskt päron.

Både detta klimax och antiklimax fick mig att känna att skaparen och producenten Kurt Sutter verkligen klurat på temat ”svek”. I den gångna säsongen så har den Hamlet-influerade storylinen intensifierats samtidigt som Jax har levt i visheten att han själv håller på att in i döden svika sin klubb och sin familj. Vilket har varit en fascinerande metanarrativ synpunkt.

Eller, det var fram tills förra veckans avsnitt [SPOILER], då vi tittare helt plötsligt fick reda på att SAMCRO varit införstådda med hans plan, och därmed att han inte bedragit klubben. Om det under säsongen givits hintar om att Jax inte alls sviker SAMCRO och tjallar så har jag i alla fall missat dem. Räkna med att detta kommer debatteras långt framöver.

Denna dramaturgiska lucka må ha kommit oväntat, och den må vara olycklig, men för seriens fortsatta väl kan den ha varit bra, om inte annat för att man nu vill se om säsongen för att avgöra för sig själv ;). Som sagt, debatten och även säsongerna framöver får avgöra – intressant är att den leder till ytterliggare en metanarrativ aspekt på det där med svek…

Annars så bjöds vi på säsongens bästa scener. Kanske framförallt i den mästerliga avslutningsscenen där Battlemes cover på Neil Youngs ”Hey Hey My My” på fint sätt ramade in de stundande månadernas saknad av SoA, men även i den mästerligt snygga övergången mellan Jax och John Tellers brev, den vackra montagescenen i början på avsnittet och Opies (Ryan Hurst) känslofyllda hämnd på Stahl.

Redan nämnda Ryan Hurst men också Tommy Flanagans ”Chibs” har imponerat stort under serien i stort och var riktigt bra i finalen – deras främsta scener i säsongsavslutningen präglades båda av våldsam hämnd på händelser som fått brodera ut sig i långa storylines – medan själva hämndscenerna drogs aldrig ut – de var korta, brutala och romerska i sin rättvisa. Bra så.

Slutligen, jag älskar Sons of Anarchy. Årets enskilt bästa TV-avsnitt för mig.

Sebastian

Annonser

Ett svar

  1. […] Anarchy påminner så mycket om de anteckningar om den tredje säsongens dito (som utmynnade i text här).  Exempelvis på återkommande teman, fraser och meningar från […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: