Relationer & mytologi – två anledningar att gilla Fringe

Har under sena december knarkat avsnitt av Fringe. Om serien till en början av säsong ett var lite seg och stundtals förvirrande så känns den nu efter säsong två som en riktigt bra serie. Speciellt känns det berättelsetekniskt invävda kittet av cybernetik, sci-fi, mytologiska story arcs och gripande far & son relationshistoria som helt lysande och rent av oumbärlig.

I början så jämförde jag Fringe med Arkiv-X – orättvist åt båda parter men inte utan smicker – Arkiv-X är ändå en av mina favoritserier – och visst så finns det beröringspunkter (vilket det också skämtas om kort i s02e01). De för mig mest positiva beröringspunktera serierna emellan är på der liknande sätt som serierna använder sig av relationer och mytologi för att göra serien, med risk på fel ord, extraordinär.

Båda serierna har förstått att ett gripande drama med fördel kan utspela sig i mytologiska teknik- och konspirationssammanhang, men att det behövs mänskliga relationer för att göra serien stark, för att verkligen knocka tittaren. Ifall denna relation i Arkiv-X var en extremt utdragen kärlekshistoria mellan Mulder och Scully så är det i Fringes fall relation och banden mellan far och son Bishop som är det emotionella kitt som får inte bara de mest fanatiska mytologifansen att fortsätta kolla på serien.

Båda serierna baseras på ett mytologiskt kontextuellt kitt med långa story arcs som resten av serien får luta sig lite emot. I Arkiv-X fanns det en larger then life konspiration, där man fick intrycket av att den primära maktstrukturen (staten) gömmer utomjordingskroppar, virusbetäckta bin och ”black oil cancer” under varje sten.

Fringe är lika om inte ännu mer konspirationsinriktad och over the top paranoid. I Fringe finns det en uberparanoid och ultrarapid mytologisk nerv där staten inte är ensam i den primära maktstrukturen utan en aktör som tillsammans med andra utgör ett militärindustriellt komplex och en spelare bredvid en cybernetisk teknikutveckling som i proportion är en egen karaktär och en egen maktstruktur – vilket möjligtvis är logiskt i vårt hyperuppkopplade samhälle där teknikutvecklingen på gott och ont förändrat i vår syn på maktutövning och vad makt betyder utifrån samhällets strukturer (makrostrukturer, mesostrukturer och mikrostrukturer).

(vilket är en utveckling som är för invecklad för att utreda i en bloggpost)

Innan vi lämnar Arkiv-X för denna bloggpost så måste jag rekommendera den utmärkta texten ” ”Fringe”: Every Generation Gets the ”X-Files” It Deserves” av Michael Curtis Nelson på Popmatters och den lite mer flippade ”Do Fringe and The X-Files take place in the same fictional universe?” på TV Squad.

När detta förändrade maktperspektiv kombineras med de cybernetiska tekniktendenserna blir Fringe definitivt over the top med bönder som genetiskt förändrar avkommer, datahackers som får datorvirus och bli materiella osv. Dock inte mig emot – de avsnitten har definitivt en charm.

Fringes stora mytologiskt kontextuellt kitt, omnämnt som ”the pattern” i serien, är en lysande grogrund att bygga en serie på – frågan är om den hinner veckla ut sig i samma utsträckning som Arkiv-X gjorde, allt annat skulle vara ett antiklimax. Jag hoppas att serieskaparna får tid och har modet att leka med den ytterliggare. För Fringe har så här långt visat att de inte tänker låta tekniken och cybernetiken bli obesegrad i seriens narrativa konflikter.

Läs mer för spoilers…

Om vi ska prata om säsong två så finns det självklart ett antal nyckelavsnitt. Men jag anser att avsnittet ”Peter” (avsnitt s02e16) är lite extra viktigt.

Utan att spoila för mycket så glider Fringe under sin andra säsong mer och mer in på ett spår med parallella universum och en stundande konflikt mellan detta universum och vårat. Intressant är man i början av detta spår såg den andra sidan som ljusår framför oss i alla tekniska områden – och visst, inom vissa områden ligger det parallella universumet långt före oss i utveckling – men de är långt ifrån oslagbara.

Just detta blev exemplifierat i avnsittet ”Peter” när vi fick se ”Walternate” fumlande med Peters behandling. Vilket gav oss en förståelse för parallella universumet och att även de har tekniska begränsningar, för förståelsen vi fick för mytologin, för förståelsen vi fick av relationen mellan far och son Bishop och slutligen för insikten att den stundande kampen är långt ifrån avgjord.

Och så en önskan… Om jag skulle få bestämma så skulle jag bestämma att  ”the pattern” cybernetiska händelserna är någon typ av vågbalans universumen emellan. Jag önskar att serien utvecklar sig så att det parallella universumet verkar vinna den eventuella kampen. De står med segern i räckhåll och segerns sötma på läpparna när ”the pattern” utvecklingen träder in i kraft som en egen person och balanserar de parallella universumen så att det i slutändan får bli mänskliga krafert som får avgöra konflikten. Kanske orealistiskt (speciellt med tanke på ryktena om nedläggningen av Fringe inte tycks avta), men det skulle vara mytologiskt häftigt.

 

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: