Roswell


Nyligen så hade jag haft lite av en 1990-tals revival. Jag tror det började med att jag började kolla på Radioskugga men intensifierades av Anna-Karin Linders genomgång på över sitt 1990-tal på Weirdscience. Om Linders lista finns det inte så mycket att säga förutom att The X-Files, Buffy och Twin Peaks fortfarande är något av det bästa som gått på TV. Punkt slut.

En serie som definitivt inte är en av de bästa serierna som gått på TV, och som knappt är en 1990-tals produktion är Jason Katims Roswell. Dock så känns serien som en 90-tals produktion, kanske framförallt pga. kläderna, det ljumna soundtracket och intentionerna som oftast misslyckas men som alltid lyser igenom (tänk, utomjordingarna från Arkiv-X, gymnasiet från Dawsons Creek och teen-angst utanförskapsproblematiken från Buffy).

När jag var 16 älskade jag dock serien. Jag tror att mycket hade att göra med identifikationen med Max Evans (Jason Behr) – vilket i efterhand känns töntigt på gränsen till patetiskt – vilket dock inte var patologiskt eftersom identifikationen svalnade, vilket lägligt inträffade ungefär samtidigt som jag förlorade oskulden.

Oavsett vilket så har jag under december och början på januari sett om serien i ett svep. Säsong ett var en nostalgisk resa som mest fokuserade på tonårskärleken mellan Max och Liz, säsong två var överraskande bra med ett tydligare sci-fi fokus och säsong tre är en mycket ljum kombination av de föregående säsongerna och ett bra exempel på hur man förstör en serie.

Det finns nämligen mycket som gick helt fel i den avslutande säsongen, ett bristande fokus, trådar som skulle kunna ha blivit intressanta men som stökades bort i en utdragen och plågsam vaniljdoftande smörja utan vision och så Katherine Heigls lillgamla Isabel Evans – en mer brådmogen och störande utomjording är svår att hitta. Alla dessa saker var sant även i de föregående säsongerna, som kombinerat med den klyschiga regin, det torftiga manuset och Brendan Fehrs frisyr är nog med skäl för att undvika serien. Men i seriens första två säsonger samt i några fåtal avsnitt av säsong tre så fanns det en känsla och anslag som jag ändå gillade.

Denna känsla av förföljelsemani och social isolation gestaltades genom utomjordingarnas rädsla för att släppa människor, känslor och därmed omvärlden innanför skinnet. En oro som bit för bit under de första två säsongerna blev sönderfilad när utomstående kom in i gruppen.

Det är konstigt hur seriemakarna lyckades att slarva bort denna känsla. Men jag tror att det hela har att göra med Katherine Heigls – som enligt källor här och där krävde en större roll och ett mer vuxet anslag. Ett anslag som fick seriens i och för sig brådmogna tonårsaliens att gifta sig och skaffa extrajobb. Allt medan Heigls spenderade ca 18 avsnitt med att darra på läppen och vela. Någonting som ironiskt i sammanhanget knappast kan kallas för vuxet.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: