The Sopranos

Jag har kämpat med denna text i dagar. För vissa texter är förbannat svårare att skriva än andra. I detta fall har skrivkrampen ursprung i att det är väldigt svårt att sammanfatta 4700 minuter mästerlig TV-dramatik. Bara att välja exemplifieringar skapar olust. Exemplifieringar ger essens, ergo ångest. Grattis Sartre.

För jag har svårt att se någon TV-serie som innehåller en sådan ständigt hög kvalitativ nivå med så många helt klockrena avsnitt, rollprestationer, gripande öden och en sådan närmast ständigt närvarande humor. Helt enkelt världsbäst. Kudos antar jag.

Christopher, Paulie, Adriana, Sil, Furio, Carmella, Artie, Hesh, Bobby, Svetlana, Dr. Kupferberg, avsnittet i skogen, Jacks omsorg för sin fru, mashuppen av The Police & Henry Mancini i den tredje säsongens första avsnitt … listan skulle kunna fortgå en evighet – alla lysande prestationer på pappret, i rutan och i seriens idévärld. Kudos antar jag.

Om jag dock ska göra ett försök att sammanfatta så är jag nog mest rörd över hur en handfull teman får tid och utrymme att verkligen så frö och blomma. Sopranos är serien som visar att TV är mediet som låter idéer och dramatiska bågar få den tid och utrymme (därmed kontext) som de behöver för att verkligen arbetas igenom. Speciellt i jämförelse med filmen, och efter Sopranos är det inte svårt att förstå varför filmens status som vårt viktigaste visuella medium förskjutits till förmån för TV-serien – en 00-tal process som jag tror började med Sopranos. Kudos antar jag.

Det viktigaste temat i Sopranos berör heder och familj – och hotet mot dem. I serien så är hederskodexen och familjen ständigt hotade från en föränderlig omvärld – vilket innebär att seriens karaktärer befinner sig i ett svajigt konflikttillstånd där själva fundamenten för deras identitet hotas. Detta skapar slitningar och konflikter inom gruppen. För grupper vars självbild allinkluderar de själva som familj och familjens kodex som absolut rätt är detta såklart livsfarligt och omstörtande och leder till närmast existentialistiska konflikter.

Denna konfliktprocess tycker jag är ständigt pågående i Sopranos, den böljar fram och tillbaka under seriens gång i olika uttryck – från Pussys sveksamma frontalangrepp på familjens hederskodex, till Adrianas försök att balansera svek för att rädda sitt eget skinn och hennes lojalitet till gruppen, till Christophers böljande slag mellan droger, familj och heder och inte minst den absurt långa svekprocess som Tony ger sig an genom terapin. Svek mot familjen och svek mot kodexens ”tystnad” är ständigt närvarande i Sopranos, så närvarande att det blir en beståndsdel i sig – lite som de väpnade konfrontationernas roll i kalla kriget. Ständigt närvarande, ständigt fruktade, sällan totalt omstörtande.

Det omdebatterade slutet på serien borde också delas upp i hotspots, exempelvis Chistophers bortgång, den (i förtid)avslutade terapin med Dr. Melfi och slutligen scenen på den lilla restaurangen. Det enda av dessa slut som jag på rak arm hatar det antiklimax som Tonys och Dr. Melfi terapi, och därmed relation, avslutas på. Men visst är det symptomatisk att även denna storyline avslutas abrupt och ofört – som ett skott i huvudet. Sopranos må ha följt ett gäng på ytan högst stereotypa mafiosos. Men sjönk aldrig ner i förväntningarnas och schablonernas träsk. Inte ens där hjärtat ville att de skulle omfamna stereotyp amerikansk sötsliskighet. Kudos antar jag.

Och så slutscenen på restaurangen… jag såg inte det berömda slutet när det först visades på TV. Dock har jag i många år förstått att det var utöver det vanliga. När jag slutligen såg det så kände jag bara…ingenting. Jag hatade det inte, jag älskade det inte. Det kändes bara tomt. Dock har jag med tiden mer och mer börjat se det som Matt Zoller Seitz, att slutet representerar en insyn i Tonys ständiga paranoia. Ett visst antiklimax? Utifrån rent actionbetonad kontext så damn right, men inte kontextuellt och syntetiskt – tvärtom, familjen, måltiden, de goda stunderna före allt annat. Kudos antar jag.

Slutligen, Sopranos är serien som för alltid förändrade HBO-introt från kanalvinjett till yttersta markör för kvalité. Kudos för helvete!

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: