Ode To Billie Joe, Ode To Billy Joe och Ode

Nyligen skrev jag att jag oavsett genre alltid har gillat kringprodukter till ett narrativ, att allting som breddar eller förlänger ett narrativt verk och därmed förändrar det ursprungliga verkets essens (ofta genom förändringar i verkets tids- och platsrestriktioner) står i god fot hos mig.Jag exemplifierade då med boken ”Vad gör de nu?”.

Vad jag inte nämnde i bloggposten var att jag tycker att det är förvånansvärt ovanligt med förlängning av musikaliska narrativ (texter, även musik). Om man inte räknar musikvideor och till viss del omslagskonst.

Nyligen så läste jag och peppade inför Kelly Reichardt  westernfilm ”Meek’s Cutoff” och upptäckte denna bloggpost av Richard Parkin på ”unreceivedopinion” som handlar om just ett förlängt musiknarrativ. I detta fall Bobbie Gentrys countrypärla ”Ode to Billie Joe” från 1967 – som handlar om en flicka som vid middagsbordet av sin familj får veta att Billy Joe MacAllister hoppat ifrån Tallahatchiebron. Låten fortsätter med familjemedlemmarnas olika reaktioner på självmordet, där det kanske mest anmärkningsvärda är att ingen tycks märka flickans sorgsna reaktion. Livet fortsätter helt enkelt, som flickans pappa utrycker det: ”Well, Billy Joe never had a lick of sense, pass the biscuits, please/There’s five more acres in the lower forty I’ve got to plow”.

I slutet av låten så har vi förflyttats ett år framåt. Brodern har nu gift sig, pappan är död, mamman apatisk och flickan berättar att hon fortfarande sörjer Billy Joe: “And me, I spend a lot of time pickin’ flowers up on Choctaw Ridge and drop them into the muddy water off the Tallahatchie Bridge”.

Förutom att flickans bror Bobby tycks ha varit kamrat med den avlidne så ger låten ger ingen historisk förankring till flickans relation med Billy Joe. Därmed lämnar Gentry anledningen till flickans sorg öppen. Gentry menade i en intervju att låten byggde på verkliga händelser, men att hon inte hade en aning om självmordets motiv.  Ett vakuum som genom filmatisering tycks ha försökts fyllas vid åtminstone två tillfällen.

1976 breddades och förlängdes låtens narrativ genom ”Ode To Billy Joe”, en filmatisering av manusförfattaren Herman Raucher och regissören/producenten Max Baer, Jr. En film som glädjande finns fulltalig på YouTube och 1999 av redan nämnda Reichardt, i hennes 46-minuter långa ”Ode”, som också finns tillgänglig på YouTube, dock i ganska dålig kvalité.

Del av 1976-års filmatisering:

Del ett av Reichardts ”Ode”:

Rauchers och Baers 1976-års filmatisering är  en schizofren film, minst sagt. Första halvan är mer eller mindre (ofrivillig?)komedi medan filmen i dess sista tredjedel förvandlas till ett melodram om skam, homosexuellitet och desperation, det må vara ett gripande melodram, men ändock ett melodram, dock med ett gripande slut som gör filmen riktigt sevärd.

Reichardts lågbudgetfilm är en helt annan film, den utspelas i nutid, är mörkare, känns mer genuin och har ett allvarligare anslag filmen igenom, kanske pga. av de tidsmässiga idealen som lyser lite för starkt i Baers version. Dock är 46 minuter för lite och historien känns fragmentarisk.

Dock finns det likheter, båda filmerna baseras på Herman Rauchers novelltolkning av låten och vissa scener i Reichardts film är rent kopierade från Baers version. Dessutom är skådespeleriet svajigt i båda versionerna.

En annan likhet filmerna emellan är att båda menar att anledningen till Billy Joes självmord var homosexualitet, vilket inte antyds i låten. Tolkare av låtens text brukar istället förklara både Billy Joes självmord och flickans sorg som ett resultat av en skuldbelagd romans och efterföljande abort genom textraderna: ”That nice young preacher, Brother Taylor, dropped by today/Said he’d be pleased to have dinner on Sunday, oh, by the way/He said he saw a girl that looked a lot like you up on Choctaw Ridge/And she and Billy Joe was throwing somethin’ off the Tallahatchie Bridge”.

Dock föredrar jag 1976-års version, som har en viss charm, dessutom känns den lite mer countryish och anspelande på originallåtens genrekontext – trots indieamericana musikern Will Oldhams orginalscore i ”Ode” – väljer man Reichardts ”Ode” så slipper man dock rent pinsamma och skrattliknande replikskiften som: ”How old are you girl?” Bobbie Lee: ”32…b-cup.”.

Jag tycker att dock att det är synd att Reichardts hade en så låg budget – med en vettig budget och bättre skådespelare skulle hon kunna underverk med det gripande råmaterialet. Hennes känsla för bilder, stämningsfyllda färger och intensiva regi lyser ständigt igenom.

Jag inte påstå att filmatiseringarna förändrat originallåten utifrån ett objektivt perspektiv (om man nu ens kan prata om verk utifrån ett ”objektivt perspektiv”), dock har de förändrat min uppfattning om originalet som fått ett lysande skimmer över sig och det känns lite som att luska i en detektivhistoria när jag lyssnar på låten. Essensen har förändrat, breddats och förlängts – Billy Joes död är nu mångdubbelt flertydig och betydligt rikare på känslor.

Bobbie Gentry vid verklighetens Tallahatchiebro.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: