Så jävla episkt!

Nuförtin är allt episkt. Epic win, epic party, epic whatever. Missförstå mig inte –  jag tycker det är ett synnerligen charmernade uttryck som gärna får användas till förbannelse. Ibland kan det dock finnas en poäng med att påminnas om  dess ursprungsbetydelse, och vilket sätt är bättre att göra det än via Game of Thrones?

I Game of Thrones är nämligen allt episkt; vidunderliga vidder som karlarna blickar ut över med bistert rynkad panna samtidigt som de  säger saker som ”the winter is coming” ackompanjerad av dramatisk musik, hopplöst komplicerade släkt- och maktfejder som pågått i generationer, passionerad kärlek och ond bråd död. Första ögonkastet är alltid nog för att avgöra om någon är ond eller god men då sagoformatet utnyttjas på bästa sätt är det snarare ett plus än ett minus. Framförallt har serien lyckats med personregistret som trots sin storlek engagerar och roar tittaren snarare än att trötta ut den.  Bäst gillar jag pojkflickan Arya, bastarden Jon Snow och dvärgen Tyrion Lannister.  Jag gillar också verkligen de olika miljöerna och växlingen mellan de platser som serien utspelar sig på; huset Starks hem i norr, hovet i huvudstaden och ”the mad kings” son och dotter som befinner sig i landsflykt i en miljö som påminner ganska mycket om den i Xena Krigarprinsessan. Den sistnämnda tycker jag är roligast att följa (när ska egentligen drakäggen kläckas? Jag har hittills sett de fyra första avsnitten och väntar med spänning!) med den fjolliga och ondskefulla prinsen Viserys och han syster Daenerys, som för övrigt är en av de karaktärer som jag har störst förhoppningar på.

Fantasy har aldrig varit min påse chips, förmodligen på grund av att fantasy för mig inneburit evigehtslånga, hopplöst trista berättelser om hobbitar som trånande tittar på varandra (inget fel med homoerotik, men varför kan de aldrig komma till skott liksom?) men jag tror banne mig att det håller på att ändras. Framförallt tycker jag om de möjligheter som fantasy innehåller. Efter tre terminers heltidsstudier i historia kan historiska  dramer lätt bli till något av ett irritationsmoment eftersom det är lätt att störa sig på allt som inte är historiskt korrekt återberättat.  Allt från kostymer till sättet att tilltala sina barn till detaljer runt något himla krig blir tvångsmässigt kritiskt granskat med viktig pettern i mig. Fantasy däremot gör inga anspråk på att berätta sanningen och därför är det bara att luta sig tillbaka och låta karaktärerna klä sig och agera som de vill. Fler tips på värd fantasy mottages därför gladeligen!

/Karin

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: