The Hour

BBC dramat The Hour började visas på SVT förra veckan. Serien mottogs ljumt av engelska kritiker och tittarsiffrorna i Storbritannien har minskat vecka för vecka. Men efter två avsnitt är det fortfarande en liten pärla.

Serien kretsar kring ett TV-program, nyhetsprogrammet The Hour, och utspelar sig i televisions barndom på 1950-talet. Med efterkrigstidens privilegiesamhälle som backdrop utforskas det moderna samhällets skiften och Tv-mediets socialt upprivande samhällsförändringar och självklart några medarbetares liv, framförallt den ambitiösa producenten Bel Rowley (Romola Garai), den kaxiga reportern Freddie Lyon (Ben Whishaw) och den ekonomiskt, klass och ekonomiskt priviligierade programledaren Hector Madden (Dominic West, McNulty i The Wire!). Självklart så finns det också både relations- och trianguleringsspöken bubblandes under ytan.

Jag tyckte att förra veckans pilotavsnitt var välspelat och snyggt – gudbevars, serien jämförs ju (orättvist)med Mad Men – men i all ärlighet lite segt. Gårdagens avsnitt, finns här på SVT Play, skingrade dock de flesta av mina invändningar.

Seriens premiss är lysande. Vår kollektiva bild av 1950-talet är alltför formad av amerikansk 1950-talsidyll och svenska rekordår. 1950-talets europeiska händelseförlopp tycks ligga gömt och inklämt mellan 1960-talets uppror och 1940-talets krig & fred, skam & hjältemod samt progression & tillbakagång. Det brittiska klassamhället, de monopolistiska sändningsmediernas agendasättande makt och den alltmer tilltagande invandringen från kolonierna och den kvinnliga frigörelsen utmanas respektive spirar. Det är en tid mellan tradition och uppbrott.

Det vi dock får i The Hour är en ospekulativ bild och narrativ, invandrarna som inte kan få en skälig bostad, skepticismen mot kvinnor i chefsposition, bugandet mot aristokratin – skulle likväl kunna ha utspelats idag.

Skådespelarna är överlag bra, jag gillar Garais kvinnliga producent Bel och tvetydigheten som blir allt tydligare i Wests privilegierade TV-ankare. Dock har jag lite svårt för Whishaw som Lyon – förutom i det andra avsnittets slutscen, då hans ansikte förmedlade något mer än ungdomlig tungsinthet och hetsig arrogans.

Det finns likheter med Mad Men, exempelvis det långsamma berättartempot, den ursnygga kostymeringen och set designen (exempel nedan) samt samhällsförändringar ständigt närvarande under luppen. Men där Mad Men är ett drama är The Hour ett kriminaldrama med en konspiration.


Som i Mad Men så är berättandet långsamt men med enskilda scener som accelererar händelseförloppet och får känslorna att hela-havet-storma. Som när den socialt- och agendasättandeutmanaren Freddie framgångsrikt chansar sig fram till den aristokratiske och priviligierade Wests bakgrund, från privatinternatet och prestationerna i cricket och rugby till skolgången i Cambridge, som resulterade i ett minst sagt medelmåttigt betyg men med ett kontaktnät (”at least you had fun”) till det militära livet. Freddie avslutar med ”Det är inte personligt. Jag gillar inte privilegier.” varav West nöjt repliker ”Du är en snobb.”

Även slutakten i det andra avsnittet, med sina ihop vävda scener är riktigt bra. West intervjuar Egyptens London ambassadör om Suezkanalkrisen och dess storpolitiska konsekvenser mellan Freddie får skickat till sig en emotionellt stark filmrulle med avslöjanden om konspirationen och ond bråd död. Det är det enda jag i dagsläget vill skriva om konspiration och morden. Jag vill helt enkelt inte spoilra.

Så här långt har vi också fått flertal scener som belyser Tv-mediets socialt upprivande samhällsförändringar. Medievetaren Josua Meyrowitch skrev i sin moderna klassiker ”No Sense of Place – The Impact of Electronic Media on Social Behavior” att televisionen innebar drastiska sociala förändringar, att de  rev ner murar mellan det privata och offentliga, mellan auktoriteter och medborgare och mellan könen.

The Hour inrymmer flera allegoriska Meyrowitch-poänger, som den blottande intervjun mellan West och den egyptiska ambassadören, i den obekväma relationen mellan West och Freddie, där insikter i varandra har skapat avundsjuka gentemot den andras gåvor, därmed en utvecklingsprocess.

Det finns också en intressant underton som handlar om demokrati, yttrandefrihet och jakten efter sanning I den stora medieorganism så gestaltas denna strävan dualistisk genom dess eftersträvan genom det journalistiska patoset samtidigt som strävan tryckts ner genom påtryckningar från toppen, via de ”gate keepers” inne i själva hjärtat av organism. Strävan tar sig i uttryck genom rätten att ställa obekväma frågor. Som Lord Elms (Tim Pigott-Smith) konstaterar:

I en Demokrati kan man bara ha rätt om själva rätten att ställa frågan. Den verkliga frågan är: Lever vi i en demokrati? Eller i en inbillad sådan.”

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: