“They can’t fly, but still compete with brooms between their legs”

Just nu sitter jag på kontoret och lyssnar på Grateful Deads ”Friend of the Devil” och börjar tänka på Freaks & Geeks och när Lindsay (Linda Cardellini) träffar några Deadheads och till slut tar med sig Kim Kelly (Busy Philipps) och följer med GD-fansen på en roadtrip längs bandets turné istället för att leka duktiga flickan och spendera några veckor på Michigans universitet. Symboliskt laddat slut som fortfarande resonerar djupt i min själ.

Ibland undrar jag om Nirvanas dystra påstående i ”School” om att ungdomen aldrig tar slut någonsin kommer att motbevisas. Jag undrar ibland om det finns en gräns för hur länge som välspelad ungdomsdramatik som Freaks & Geeks kommer att kännas aktuell för mig.

Kanske är det för att audiovisuella medier är väldigt bra på att gestalta både tonårens och medelålderns uppror och uppbrott medan min ålder ofta är antingen krystad på film. Jag antar att gapet mellan coming of age och nostalgisk åldersånger är svår att brygga.

Visst finns det undantag, exempelvis tycker jag att den av Paul Haggis och Zach Braff skrivna ”Last Kiss” från 2006 är mycket bra. Dessutom vidhåller jag att Braffs ”Garden State” fortfarande är inte bara är en riktigt bra film utan också ett generationsepokmästerverk. Kanske ska jag sluta leta i min samtid och äntligen se ”The Graduate” från 1967 istället.

För samtiden tycks inte tala lika starkt till oss som bajsnödigt brukar kallas för Generation Y. David Browne på NYT har rätt i att vi är 20-någonting men redan nostalgiska. Läs artikeln, den är mycket välskriven och fin, och ja, jag hade också en crush på Melissa Joan Hart… och ja, jag saknar också VHS-band.

En snabb googlesökning på filmer för generation y ger inga svar. I en lista på Amazon samsas ”Fight Club” med ”American Pie”, ”Dum & Dummare” och den ständigt närvarande Star Wars trilogin. Will Flannigan anser att filmer som “The Social Network”, “American Pie”,  “Fahrenheit 9/11”, “Juno”,  “The Matrix”,  “The Lord of the Rings” och  “Toy Story” definierar generation y.  Ömsom parlör, ömsom pärlor för svin om någon frågar mig.

Kanske har vi missat något, kanske är ”Into the Wild”  den ultimate filmen för postdigitala och nostalgiska Echo Boomers. Vår längtan efter något genuint kanske inte finns i forntiden och tidigare livsskeden utan runt hörnet där varken Tumblr, Twitter eller mobiltelefoner finns tillgängliga.

Annonser

2 svar

  1. Nice article!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: