Mad Men bäst just nu och förståelse som tidens karakteristik

Bäst just nu frågar du. Tja, vad kan jag säga, att New Girl är fortsatt charmig och älskvärd brusar knappt på ytan. Game of Thrones vidgas och fördjupas med spektakulärt mycket sex och våld vilket i vanliga fall skulle tagit hem utmärkelsen men just nu står sig allt platt.

För Mad Mens femte säsong är just nu odiskutabelt bäst. Inte så att jag inte gillat serien tidigare, gudbevars jag har ju seriens samtliga avsnitt i hyllan! Men seriens femton månader långa paus tycks ha gjort underverk med Matthew Weiner och kompani. Serien är nu tätare än på länge, visst är berättelsetempot fortfarande långsamt och set designen imponerande men det som hittills har tillkommit i seriens femte säsong är en ständig nerv som stundstals glömts bort i tidigare säsonger. Konflikterna känns mer angelägna, sveken skär djupare, och ångesten mer våldsamt bubblande.

Därför gillar jag [SPOILER] Drapers feberepisod, Joans stolthet och Bettys allt mer manifesterande desperation.

Många har påpekat att Mad Men nu rör sig in i medborgarrättsrörelsens tidsålder – vilket är en risk. Mad Men har aldrig varit plakatpolitisk men ändock alltid politisk.Vissa hoppas helt klar att ställningstagande idépolitik som ras- och könsmaktsfrågor ska bli klarare i Mad Men medan somliga obegripligt nog tycks tro att serien är en någon typ av djävla livsstilsmagasin. Inte så att jag inte litar på skaparna att hantera dessa ytterliggheter men en av fördelarna med serien såhär långt har varit att den inte behövt skriva tittaren på näsan, vi fattar att sexism är skit, vi fattar att rasism är skit, vi fattar liksom att människor både idag och kanske framförallt för femtio år sedan stundtals betedde sig som skit.

Därför blir jag så trött på Natalia Kazmierskas text i Aftonbladet för några veckor sedan:

” I premiäravsnittet blåser nya vindar genom inrökta gubbrum: medborgarrättsrörelsen knackar på dörren. En afghanpäls skymtas, någon är öppet gay och någon har hennafärgat hår. Neurotiska 50-talsfrun Betty har bytts ut mot frigjorda och fransktalande Megan. Joan vägrar att vara mammaledig. Peggy är uppnosig mot chefen.

Ni ser vartåt det barkar – de vita, mäktiga männen pöser fortfarande bakom skrivborden, men inser att de blir allt mer överflödiga. Innan serien är slut kommer Don Draper att ha förvandlats till Pär Ström.”

Inte bara tror jag att Kazmierska har fel, att serien inte kommer att förvandla Draper till Pär Ström (vad det nu betyder, men jag antar att det är något jättedåligt)dessutom skulle jag inte vilja se det heller eftersom det inte är i Mad Mens anda. Ron Simon har en klok poäng på sin blogg:

“Weiner has been so ingenious in engineering how his insulated professionals intersect with larger societal trends. He has avoided the conventional approach where his crew accrues some type of understanding of the forces shaping their world. His characters glean only bits and pieces of the bigger picture, especially when they least expect it. I think of Don hearing Martin Luther King’s ”I Have a Dream” speech on the radio after he has picked up schoolteacher Suzanne Farrell during her early morning run (”Wee Small Hours”, Season 3:Episode 9). Weiner admirably resisted showing the iconic video footage; hearing the audio in a darkened car is jarring for the couple and the audience. Don, totally oblivious to King’s import, is ready to switch the station. Draper’s consciousness has proven not nearly as sharp as his suits.”

Om jag ska hårdra så handlar Mad Men primärt för mig om det förflutna. Som det förgångna är i verkligheten är det även mångfacetterad i Mad Mens kontext. Mest slående för narrativet är Drapers livslögn och hur den påverkar honom. Men karaktärgalleriets blandning av idealister & opportunister, fritänkare & konformister skapar en fin mosaik där vi får insikt i ett av det förflutnas karakteristik som stundtals gycklar nutiden; att alla inte förstod orättvisorna, att majoriteten inte gjorde uppror, att oförstånd, spelat eller genuint, är ett allmänmänskligt tillstånd; att de inte förstod… serien lyckas med detta just exakt eftersom den inte försöker döma utan förstå. Förstå var vi kom ifrån, vart vi är och vart vi definitivt kommer att vara imorgon.

Det må blåsa nya vindar i Weiners sextiotalsuniversum. Vindarna må få våra antagonister och protagonister att frysa men de kommer inte slå omkull varken ras- eller könsproblematik på Madison Avenue, ångesten innanför de stilliga husfasaderna i södra Connecticuts mer bemedlade kvarter eller förvandla våra vänner & ovänner till upplysta humanister. För en karakteristik i både forntiden, nutiden och framtiden är att folk är mest som folk. Lidande hos de utsatta kvarstår & orättvisor består men livet fortsätter. Alltid med oförstående ögon på både svunna och kommande tider.

I medborgarrättsrörelsens vy men med fokus på historiens illdåd.

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: