Tomhet i Pizzolattos Kalifornien

Mycket av min kulturkonsumtion är integrerad över olika enskilda yttringar och medium. D.v.s. om jag för tillfället lyssnar mycket på country tenderar jag att läsa hårdkokt country noir och flukta över närmast dystopiska prärieskildringar. Kanske är det därför jag fullständigt ÄLSKAR den andra säsongen av True Detective. Omdömena har varit minst sagt ljummare än den första säsongens segertåg, vilket är i och för sig är förståeligt eftersom en sådan paradgata torde vara omöjlig att slå. Därför tycker jag det är skönt att showrunnern och manusförfattaren Nick Pizzolatto bränner broarna från Louisana och målar en ny tavla. De becksvarta penseldragen är kvar, i övrigt är allt nytt.

Men vi återgår till min kulturkonsumtion. Passande för serien så har jag i någon månads tid varit tämligen besatt av en del av delstaten Kalifornien. Mina högtalare har nästan uteslutande spelat de bastardrootsrockande Hollywoodbanden Gun Club, X, The Blasters, The Flesh Eaters, The Divine Horsemen tillsammans med ljuv alternativ poppsykadelika ala Paisley Underground. Lägg till hela Peter Cases diskografi och ivrigt fluktande på konsertaffischmakarna Print Mafias nya kollektion California Doom så fångas min försommar år 2015.

Kanske är det denna grogrund som gör att jag verkligen gillar nya True Detective. För om det är något som Pizzolatto kanske är bäst på så är det att väva in seriens fysiska lokalitet in i dess essens. Den första säsongen i den tungt svettiga amerikanska södern med alla dess konnotationer som skuld, tro, ett dunkelt förflutna och med mängder av mänskligt förfall var mer än en perfekt sceneri till seriens bestialiska mordfall – det var en förutsättning. Fyra avsnitt in i seriens andra säsong håller något liknande på att hända. Kalifornien med sin glänsande yta visar sig vara en smittohärd av brutna individer, sorgsna livsöden och brustna drömmar. Vi ser det i anspelningar på hur 60-talets kontrakultur och dess kamp för någon typ av frihet genom sexuell revolution, kollektivboenden och allmän sedeslöshet och antinormer knappast ledde till frigörelse utan bara ytterligare former av mänsklig sorg. Vi ser det hur Hollywoods yta visar sig leda till förfall, liksom hur de glittrande diamanterna trots allt bara är en form av smutsig kol.

Jag har för mig att det var Hunter S. Thompson som förklarade varför just Kalifornien var en sådan grogrund för MC-gäng och andra vilda element genom att poängtera att det var den sista utposten för de vilsna och rotlösa; hur Stillahavskusten var den sista horisonten för dom som först flytt sitt öde från Europa, och sedan generation efter generation migrerat tvärs den nordamerikanska kontinenten i jakt efter ett bättre öde, för att slutligen slå ner sina pålar i Kalifornien – slutstationen som visade sig lika rutten som alla andra djävla hålor. Kalifornien har sedan dess alltid haft ett skimmer, men frågan är hur många av dess lycksökare som fann ljuset.

Personligen så har jag under den andra säsongen tänkt lite extra på Jennifer Egans Den osynliga cirkusen och dess  tema om förflutenhetens spöken, och på Terry Rodgers känslokalla målningar av de rika och vackra. Lite av detta är representerat i True Detective. Utsvävningarna finns definitivt där och med sådana konsekvenser att Pizzolatto en gång för alla kommer ut som inte nihilist eller pessimist utan enbart en moralist. Och visst så skymtade det förbi en Terry Rodgers målning i den korrumperade tjänstemannalibertinen Casperes lya.

terry_rodgers_true_detective

Ok, så efter 560 ord har jag fortfarande inte sagt så mycket om själva serien… jag håller självfallet med Kerstin Gezelius på DN att ”Kaliforniens inbyggda meta­perspektiv lägger en hinna över dramat som är svår att få bort”. Likaså håller jag med Michael Tapper på HD.se att mörkret kanske är till och med ännu mer trängande i seriens andra säsong än i dess första giv, och att det finns en viss B-känsla i denna säsong.

Dock så håller jag inte nödvändigtvis med om att denna B-känsla ligger säsongen i fatet. Visst, McConaughey och Harrelson är än så länge bättre skådisar än Farrell, McAdams, Kitsch och Vaughn, och hittills har Fukunaga visat sig bättre än den andra säsongens blandande regissörer – dock om det visar sig att ryktena att William Friedkin regisserat ett avsnitt stämmer så blir det nog svårslaget.

Men…

…jag är nog mer nyfiken på McAdams karaktär och hennes backstory än både Rust & Cole…

…jag går i brygga av de fotografiska vyerna av själsligt tomma motorvägsleder som den andra säsongen ständigt bjuder på…

…och den dystra baren med den dystra singer-songwritern (spelad av den allmänt ljuvligt underbara Lera Lynn!)…

…det finns gott om biroller att glädjas av, speciellt den korrumperade borgmästaren Chessani och hans söndersupna familj (btw, dottern spelas av Epyck från Friday Night Lights!)…

…av de fyra huvudpersonerna så är det bara Taylor Kitsch som än så länge förtjänar spott och spe – till och med Vaughn gör bra ifrån sig (hans lite taffliga skådespelare ger en kitschig noirkänsla)…

…diggar det moralistiska budskapet i att trots alla självbefläckelser och laster så är alla ensamma. Som Gun Club uttryckte det en gång i tiden “we can fuck forever but you will never get my soul”…

…och efter fyra avsnitt är jag helt fast och fullständigt hatar att jag måste vänta en vecka på nästa fix.

Btw,…trodde ni att Pizzolatto är onödigt cynisk över korruptionsgraden i den amerikanska statsapparaten? Tydligen baseras Vinci på den riktiga staden Vernon:

Annonser

There are no comments on this post.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: