She’s Blonde Like Me (2011)

She’s Blonde Like Me är en av två dokumentärfilmer som jag såg på Göteborgs filmfestival.

Och hur ska jag beskriva den här filmen…

Vi saxar lite från den officiella programbeskrivningen:

”Konstnären Fia-Stina Sandlund och skådespelerskan Alexandra Dahlström reser till konstbiennalen i Venedig för att framföra ett performance om en regissör som ska göra Strindbergs pjäs Fröken Julie i en feministiskt omtolkad filmversion. Fia-Stina och Alexandra möts på Arlanda och förbereder framträdandet i Venedig men något går uppenbarligen snett. Eller?”

Mindre förvånande så var She’s Blonde Like Me en ganska förvirrande historia. Men en stundtals charmig sådan.

Innan visningen så förklarade Sandlund att vi nu skulle få kolla på Dahlströms ansikte under en och en halv timma. Vilket typ inte var en överdrift. Kamerans navelskådande fokus på Dahlströms ansikte var i och för sig inte helt ovän. Men i all ärlighet lite monotont.

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva filmen. Å ena sidan ska man ge Sandlund cred. Splittringen mellan hennes narcissism och fokus på Dahlströms ansikte är onekligen intressant. Men lite väl enformigt efter ett tag. Vilket är den primära anledningen till att filmens första timma var ganska tradig men att filmens avslutande halvtimma är ganska briljant. En avslutande halvtimma som ger oss en pay-of från Sandlunds/Dahlströms navelskådande interaktioner. En avslutande halvtimma som klipper mellan performance-uppträdandet, en seans med Strindbergs ande(?!?) och mingel på konstbiennalen i Venedig.

Låter detta förvirrande? Det är det också. Men som sagt med en briljant sista halvtimme och en del fina bildkompositioner.