Tomhet i Pizzolattos Kalifornien

juli 13, 2015 - Leave a Response

Mycket av min kulturkonsumtion är integrerad över olika enskilda yttringar och medium. D.v.s. om jag för tillfället lyssnar mycket på country tenderar jag att läsa hårdkokt country noir och flukta över närmast dystopiska prärieskildringar. Kanske är det därför jag fullständigt ÄLSKAR den andra säsongen av True Detective. Omdömena har varit minst sagt ljummare än den första säsongens segertåg, vilket är i och för sig är förståeligt eftersom en sådan paradgata torde vara omöjlig att slå. Därför tycker jag det är skönt att showrunnern och manusförfattaren Nick Pizzolatto bränner broarna från Louisana och målar en ny tavla. De becksvarta penseldragen är kvar, i övrigt är allt nytt.

Men vi återgår till min kulturkonsumtion. Passande för serien så har jag i någon månads tid varit tämligen besatt av en del av delstaten Kalifornien. Mina högtalare har nästan uteslutande spelat de bastardrootsrockande Hollywoodbanden Gun Club, X, The Blasters, The Flesh Eaters, The Divine Horsemen tillsammans med ljuv alternativ poppsykadelika ala Paisley Underground. Lägg till hela Peter Cases diskografi och ivrigt fluktande på konsertaffischmakarna Print Mafias nya kollektion California Doom så fångas min försommar år 2015.

Kanske är det denna grogrund som gör att jag verkligen gillar nya True Detective. För om det är något som Pizzolatto kanske är bäst på så är det att väva in seriens fysiska lokalitet in i dess essens. Den första säsongen i den tungt svettiga amerikanska södern med alla dess konnotationer som skuld, tro, ett dunkelt förflutna och med mängder av mänskligt förfall var mer än en perfekt sceneri till seriens bestialiska mordfall – det var en förutsättning. Fyra avsnitt in i seriens andra säsong håller något liknande på att hända. Kalifornien med sin glänsande yta visar sig vara en smittohärd av brutna individer, sorgsna livsöden och brustna drömmar. Vi ser det i anspelningar på hur 60-talets kontrakultur och dess kamp för någon typ av frihet genom sexuell revolution, kollektivboenden och allmän sedeslöshet och antinormer knappast ledde till frigörelse utan bara ytterligare former av mänsklig sorg. Vi ser det hur Hollywoods yta visar sig leda till förfall, liksom hur de glittrande diamanterna trots allt bara är en form av smutsig kol.

Jag har för mig att det var Hunter S. Thompson som förklarade varför just Kalifornien var en sådan grogrund för MC-gäng och andra vilda element genom att poängtera att det var den sista utposten för de vilsna och rotlösa; hur Stillahavskusten var den sista horisonten för dom som först flytt sitt öde från Europa, och sedan generation efter generation migrerat tvärs den nordamerikanska kontinenten i jakt efter ett bättre öde, för att slutligen slå ner sina pålar i Kalifornien – slutstationen som visade sig lika rutten som alla andra djävla hålor. Kalifornien har sedan dess alltid haft ett skimmer, men frågan är hur många av dess lycksökare som fann ljuset.

Personligen så har jag under den andra säsongen tänkt lite extra på Jennifer Egans Den osynliga cirkusen och dess  tema om förflutenhetens spöken, och på Terry Rodgers känslokalla målningar av de rika och vackra. Lite av detta är representerat i True Detective. Utsvävningarna finns definitivt där och med sådana konsekvenser att Pizzolatto en gång för alla kommer ut som inte nihilist eller pessimist utan enbart en moralist. Och visst så skymtade det förbi en Terry Rodgers målning i den korrumperade tjänstemannalibertinen Casperes lya.

terry_rodgers_true_detective

Ok, så efter 560 ord har jag fortfarande inte sagt så mycket om själva serien… jag håller självfallet med Kerstin Gezelius på DN att ”Kaliforniens inbyggda meta­perspektiv lägger en hinna över dramat som är svår att få bort”. Likaså håller jag med Michael Tapper på HD.se att mörkret kanske är till och med ännu mer trängande i seriens andra säsong än i dess första giv, och att det finns en viss B-känsla i denna säsong.

Dock så håller jag inte nödvändigtvis med om att denna B-känsla ligger säsongen i fatet. Visst, McConaughey och Harrelson är än så länge bättre skådisar än Farrell, McAdams, Kitsch och Vaughn, och hittills har Fukunaga visat sig bättre än den andra säsongens blandande regissörer – dock om det visar sig att ryktena att William Friedkin regisserat ett avsnitt stämmer så blir det nog svårslaget.

Men…

…jag är nog mer nyfiken på McAdams karaktär och hennes backstory än både Rust & Cole…

…jag går i brygga av de fotografiska vyerna av själsligt tomma motorvägsleder som den andra säsongen ständigt bjuder på…

…och den dystra baren med den dystra singer-songwritern (spelad av den allmänt ljuvligt underbara Lera Lynn!)…

…det finns gott om biroller att glädjas av, speciellt den korrumperade borgmästaren Chessani och hans söndersupna familj (btw, dottern spelas av Epyck från Friday Night Lights!)…

…av de fyra huvudpersonerna så är det bara Taylor Kitsch som än så länge förtjänar spott och spe – till och med Vaughn gör bra ifrån sig (hans lite taffliga skådespelare ger en kitschig noirkänsla)…

…diggar det moralistiska budskapet i att trots alla självbefläckelser och laster så är alla ensamma. Som Gun Club uttryckte det en gång i tiden “we can fuck forever but you will never get my soul”…

…och efter fyra avsnitt är jag helt fast och fullständigt hatar att jag måste vänta en vecka på nästa fix.

Btw,…trodde ni att Pizzolatto är onödigt cynisk över korruptionsgraden i den amerikanska statsapparaten? Tydligen baseras Vinci på den riktiga staden Vernon:

Annonser

Mad Men bäst just nu och förståelse som tidens karakteristik

april 27, 2012 - Leave a Response

Bäst just nu frågar du. Tja, vad kan jag säga, att New Girl är fortsatt charmig och älskvärd brusar knappt på ytan. Game of Thrones vidgas och fördjupas med spektakulärt mycket sex och våld vilket i vanliga fall skulle tagit hem utmärkelsen men just nu står sig allt platt.

För Mad Mens femte säsong är just nu odiskutabelt bäst. Inte så att jag inte gillat serien tidigare, gudbevars jag har ju seriens samtliga avsnitt i hyllan! Men seriens femton månader långa paus tycks ha gjort underverk med Matthew Weiner och kompani. Serien är nu tätare än på länge, visst är berättelsetempot fortfarande långsamt och set designen imponerande men det som hittills har tillkommit i seriens femte säsong är en ständig nerv som stundstals glömts bort i tidigare säsonger. Konflikterna känns mer angelägna, sveken skär djupare, och ångesten mer våldsamt bubblande.

Därför gillar jag [SPOILER] Drapers feberepisod, Joans stolthet och Bettys allt mer manifesterande desperation.

Många har påpekat att Mad Men nu rör sig in i medborgarrättsrörelsens tidsålder – vilket är en risk. Mad Men har aldrig varit plakatpolitisk men ändock alltid politisk.Vissa hoppas helt klar att ställningstagande idépolitik som ras- och könsmaktsfrågor ska bli klarare i Mad Men medan somliga obegripligt nog tycks tro att serien är en någon typ av djävla livsstilsmagasin. Inte så att jag inte litar på skaparna att hantera dessa ytterliggheter men en av fördelarna med serien såhär långt har varit att den inte behövt skriva tittaren på näsan, vi fattar att sexism är skit, vi fattar att rasism är skit, vi fattar liksom att människor både idag och kanske framförallt för femtio år sedan stundtals betedde sig som skit.

Därför blir jag så trött på Natalia Kazmierskas text i Aftonbladet för några veckor sedan:

” I premiäravsnittet blåser nya vindar genom inrökta gubbrum: medborgarrättsrörelsen knackar på dörren. En afghanpäls skymtas, någon är öppet gay och någon har hennafärgat hår. Neurotiska 50-talsfrun Betty har bytts ut mot frigjorda och fransktalande Megan. Joan vägrar att vara mammaledig. Peggy är uppnosig mot chefen.

Ni ser vartåt det barkar – de vita, mäktiga männen pöser fortfarande bakom skrivborden, men inser att de blir allt mer överflödiga. Innan serien är slut kommer Don Draper att ha förvandlats till Pär Ström.”

Inte bara tror jag att Kazmierska har fel, att serien inte kommer att förvandla Draper till Pär Ström (vad det nu betyder, men jag antar att det är något jättedåligt)dessutom skulle jag inte vilja se det heller eftersom det inte är i Mad Mens anda. Ron Simon har en klok poäng på sin blogg:

“Weiner has been so ingenious in engineering how his insulated professionals intersect with larger societal trends. He has avoided the conventional approach where his crew accrues some type of understanding of the forces shaping their world. His characters glean only bits and pieces of the bigger picture, especially when they least expect it. I think of Don hearing Martin Luther King’s ”I Have a Dream” speech on the radio after he has picked up schoolteacher Suzanne Farrell during her early morning run (”Wee Small Hours”, Season 3:Episode 9). Weiner admirably resisted showing the iconic video footage; hearing the audio in a darkened car is jarring for the couple and the audience. Don, totally oblivious to King’s import, is ready to switch the station. Draper’s consciousness has proven not nearly as sharp as his suits.”

Om jag ska hårdra så handlar Mad Men primärt för mig om det förflutna. Som det förgångna är i verkligheten är det även mångfacetterad i Mad Mens kontext. Mest slående för narrativet är Drapers livslögn och hur den påverkar honom. Men karaktärgalleriets blandning av idealister & opportunister, fritänkare & konformister skapar en fin mosaik där vi får insikt i ett av det förflutnas karakteristik som stundtals gycklar nutiden; att alla inte förstod orättvisorna, att majoriteten inte gjorde uppror, att oförstånd, spelat eller genuint, är ett allmänmänskligt tillstånd; att de inte förstod… serien lyckas med detta just exakt eftersom den inte försöker döma utan förstå. Förstå var vi kom ifrån, vart vi är och vart vi definitivt kommer att vara imorgon.

Det må blåsa nya vindar i Weiners sextiotalsuniversum. Vindarna må få våra antagonister och protagonister att frysa men de kommer inte slå omkull varken ras- eller könsproblematik på Madison Avenue, ångesten innanför de stilliga husfasaderna i södra Connecticuts mer bemedlade kvarter eller förvandla våra vänner & ovänner till upplysta humanister. För en karakteristik i både forntiden, nutiden och framtiden är att folk är mest som folk. Lidande hos de utsatta kvarstår & orättvisor består men livet fortsätter. Alltid med oförstående ögon på både svunna och kommande tider.

I medborgarrättsrörelsens vy men med fokus på historiens illdåd.

Girls – en Clueless med slitna kläder

april 25, 2012 - Leave a Response

Det här med pepp är en lustig sak. Hur mycket förhoppning vi kan känna av en trettiosekundstrailer på YouTube eller av en framgångsrikt uppbyggd presskampanj. Som med Girls…:

Executive produced by Bridesmaids’ Judd Apatow, Dunham said the series reflects a part of the population that hasn’t previously been seen on either film or television and fills the gap between the characters on Sex and the City and the CW’s Gossip Girl.

Gud vad jag kände pepp! HBO! Judd Apatow! Dessutom beskrevs den som realistisk och trailern lovade gott.

Själv har jag aldrig varit ett större fan av Sex and the City och gladdes över att nätkommentatorer här och där försökte polymera serierna mot varandra.

Dunham said Girls reflects a part of the population not portrayed in the 1998 HBO series Sex and the City. ”Gossip Girl was teens duking it out on the Upper East Side and Sex and the City was women who figured out work and friends and now want to nail family life. There was this whole in between space that hadn’t really been addressed,” she said. The pilot intentionally references Sex and the City as producers wanted to make it clear that the driving force behind Girls is that the characters were inspired by the former HBO series and moved to New York to pursue their dreams. Dunham herself says she ”revere[s] that show just as much as any girl of my generation.

Jag förväntade mig en serie med någorlunda riktiga människor med någorlunda riktiga problem i en någorlunda riktig värld. Sedan kollade på jag den… och efter två avsnitt har seriens positiva aura devalverats snabbare än Lana Del Rays påstådda white trash autenticitet.

För vi pratar inte om riktiga människor med riktiga problem. Ok, riktiga människor kanske eftersom seriens fanhen ständigt drar upp argumentet att tjejerna ser riktiga ut, därför är riktiga, men deras problem? Marnies kille är för snäll så Marnie blir avtänd. 24-åriga Hannah försöker skambelägga sina föräldrar att fortsätta betala för sitt diffust kreativa liv och blir purken när dem vill köpa havsutsikt istället. För att inte tala om konflikten hur de tjejerna ska hantera Jessa – en triangulerande och störande 90-talsklyscha som pratar enkom tomma fraser. Om det här är problemen som unga kvinnor möter idag så är jag beredd att ansluta mig till Pär Ström och läsa ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”.

Istället citerar jag elaka men korrekta John Cook:

Girls is a television program about the children of wealthy famous people and shitty music and Facebook and how hard it is to know who you are and Thought Catalog and sexually transmitted diseases and the exhaustion of ceaselessly dramatizing your own life while posing as someone who understands the fundamental emptiness and narcissism of that very self-dramatization.

Vi är inte direkt ensam om att kritisera det som jag trodde skulle bli årets pilot. Alla är vita och alla är bortskämda och ingen är rolig (nåja).

Någon gång under piloten fångas hela seriens essens med följande kommentar:

”I’m sorry but watching this is like watching Clueless”

F-U-C-K-I-N-G A!

Clueless med slitna kläder, andrahandskontrakt och indie på soundtracket, därmed så fucking djävla djup, inkännande och gud vet vad.

Allt är dock inte becksvart, den har välskriven dialog, skådespelarna gör vad dom kan utifrån ramstoryn, uppfriskande pinsamma sexscener, Becky Ann Becker i en rolig biroll, och en föraning om att när Hannah dumpat sin douche till KK så kan jag säkert känna mer sympati för henne – innan det är hon blott en karikatyr, av en måhända vanlig tjej, men ändock en karikatyr. Eftersom skaparen och huvudrollsskådespelerskan Lena Dunham än så länge i sin karriär enbart tycks skildra sig själv antar jag att serien kommer sluta med att Hannah hittar sig själv och skriver sitt mästerverk, vilket bara råkar bli en ”genuin” sit-com med fyra tjejer som följer sina drömmar i den stora staden.

Suburgatory

mars 30, 2012 - Leave a Response

Att placera något ”udda”, och förhoppnings kontroversiellt, i amerikanska medelklassförorter är en fin tradition. Från Stepford Wifes till Weeds har vi lärt oss att konformiteten är stor men att moralen ruttnar under ytan. Kombinerar man detta med high-schoolgenrens patenterade coola och ”sassy” lätt ”alternativa” flickor (Mean Girls, Easy A, Awkward) så har man grundstoryn i Suburgatory. I Suburgatory heter hon Tessa Altman, uppväxt i NYC men utskeppad till förorten tillsammans med sin pappa efter att han…wait for it…wait for it…wait for it…hittat kondomer i hennes sextonåriga rum.

Men visst, både beståndsdelarna och helheten funkar faktiskt.

Uppfriskande är vampen Dallas Royce som är den perfekta Maria Montazami – ytlig, bitchig, plastig, blonderad och det bästa av allt imaginär – men faktiskt väldigt sympatisk – Dalia Royce är skolans überbitch och skolan är som brukligt ett helveteshål.

Tyvärr så ligger en känsla under ytan att när coola och sassy Tessa fått på sig sin nya BH, lärt sig använda eyeliner och kanske fått sig en dejt så kommer hon att bli lika menlös som seriens förort – om jag har rätt och om magplasket blir lika episkt som i She’s all that återstår att se.

Således är allt typ som vanligt. Förutom att Rex Lee (Loyd i Entourage) är med vilket självklart höjer serien.

Dessutom är djurrikesmetaforer så fab efter pionjärfilmen Mean Girls.

Slutligen, tre skäl att älska Suburgatory:

 

”Have you ever seen a foreign film?

Avatar.

That’s not a foreign film.

It takes place in a foreign planet.”

//

Dalia: Your room is so small. It’s even smaller then the rest of your house.

Tessa: Generally that’s how it works. The rooms inside the house are smaller than the house. That’s how they fit them in. My dad’s an architect.

//

Dalia (till Josh): Who is this looser?

Josh: I’m Josh.

Dalia (till Tessa): Are you showing Josh around looser town?

Josh (till Dalia): If this is looser town wouldn’t that make you a looser?

Dalia:  Ohh wow. Logic.

One-night stand Oliver!

mars 8, 2012 - Leave a Response

The little intern Cliff!

mars 8, 2012 - Leave a Response

mars 7, 2012 - Leave a Response

Hahaha, att skriva ett blogginlägg om New Girl efter att ha sett två avsnitt och önska mer utrymme för Coach när han bara är med i piloten… Vilket dessutom NÄMNS i avsnitt två! Smart tjej. Känner mig (nästan!) som Jess:)

 

Tummen upp för New Girl

mars 6, 2012 - Leave a Response

Det hade varit så enkelt att tycka att New Girl är en skitserie. MPDG är i grund och botten ett ruttet fenomen och New Girl, med fenomenets poster girl Zooey Deschanel i huvudrollen , är svårt att inte betrakta som en orgie i hela grejen. Det hade varit synnerligen enkelt att raljera över saker som att när Deschanel tar av sig glasögonen (för glasögon är ju som bektant= ful tjej…) vips blir en babe i grabbarnas ögon.

Men! Jag pallar inte – jag pallar inte att kritisera, jag pallar inte att raljera, jag pallar inte att döma ut serien som smörja. I grund och botten är jag ju en riktig jäkla sucker för vintage-inspirerade klänningar, perfekt hår, fuldans och lipande till Dirty Dancing. Och jag fullkomligt älskar New Girl! Serien har, efter de två första avsnitten sedda, hittills inte levererat några oneliners att räkna med men serien är istället synnerligen hjärtevärmande.  Älskar att de har en douch jar, älskar egentligen alla karktärer men allra mest älskar jag såklart Coach. Må klippen då han skäller ut kunder på gymmet bli ett stående inslag… Och slutet på första avsnittet när de sjöng “Time of my life” på restaurangen?! Ååååhhhhhh!

Värt att notera är även att  theme songen gör en efterlängtad come back. Vi som tillhör Ally McBeal generationen och därför tillbringat halva vår adolescent i jakt på det perfekta themet jublar.

Den enda jag ställer mig frågande till är om Jess “knasighet” håller i längden. Efter två avsnitt funkar det men kommer det stå en upp i halsen efter fem?

Enkät II

februari 24, 2012 - Leave a Response

Jag hakar på Karin

1. Nämn en tv-serie där du sett alla avsnitt minst två gånger? O.C.

2. Nämn en serie som du aldrig skulle kunna missa ett avsnitt av? Lost! Men eftersom det inte är direkt en konst utifrån seriens nuvarande status så får jag säga Homeland.

3. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att vilja titta på en tv-serie? Jason Mewes.

4. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att INTE vilja titta på en tv-serie? Robert Pattinson.

5. Nämn en tv-serie som du kan citera från? Den här listan kommer bli väldigt tråkig…O.C.

6. Nämn en tv-serie som du gillar men som ingen annan tycker om? That 80’s Show – underskattad och missbedömd.

7. Nämn en tv-serie som du brukar nynna introsången till? Twin Peaks.

8. Nämn en tv-serie som du tycker att alla ska titta på? The Wire!

9. Nämn en tv-serie som du äger på dvd? Typ alla som nämns i inlägget (man kan inte ha för många!). Vill slå ett slag för Peter Watkins miniserie Edvard Munch från 1976. Nordiskt dokudrama i världsklass.

10. Nämn en skådespelare som startade sin karriär i ett annat forum och senare överraskade dig med sitt skådespeleri i en tv-serie? Dr. Amy Farrah Fowler som Dr. Mayim Bialik! Eller var det tvärtom? Sedan så är jag också ett stort fan av Josh Holloway i Lost.

11. Nämn en tv-serie som du gärna vill börja titta på i framtiden? Justified.

12. Nämn en tv-serie som du fick sluta titta på för att det var så dåligt? SVT Debatt slutar jag kolla på varje vecka.

13. Nämn en tv-serie som har fått dig att gråta flertalet gånger? House.

14. Nämn den senaste tv-serien som du tittade på? Alcatraz.

15. Nämn din favoritgenre när det gäller tv? Har inte en utan två: JJ Abrams och David Simon.

16. Nämn den första tv-serien som du blev besatt av? Arkiv-X.

17. Nämn en tv-serie som du önskar att du aldrig tittat på? Jag ångrar att jag såg om Millenium och krossade en handfull mycket fina minnen.

18. Nämn den konstigaste tv-serien som du tyckt om? Twin Peaks är nog i all mening extremt konstig. Men så underbar!

19. Nämn den roligaste tv-serien som du tittat på? The Office (UK).

20. Nämn den tv-serie som kan skrämma dig mest? Tre Kronor. Obegripligt fashion sense och Sten Frisk.

 

Enkät

februari 24, 2012 - Leave a Response

Hittade den här enkäten via Thungårds TV -blogg och var såklart tvungen att fylla i den själv:

1. Nämn en tv-serie där du sett alla avsnitt minst två gånger? Mitt så kallade liv

2. Nämn en serie som du aldrig skulle kunna missa ett avsnitt av? Alltså, det där är ju fusk nu när man kollar hela säsonger på datorn. Men, just nu skulle jag ju hellre döda än missa ett avsnitt av Pretty Little Liars… Följer även Sveriges Mästerkock slaviskt!

3. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att vilja titta på en tv-serie? En realityserie med Brangelina och alla barnen hade varit episkt!!!

4. Nämn en skådespelare som skulle kunna få dig att INTE vilja titta på en tv-serie? Världens alla läskigt lillgamla barnskådisar

5. Nämn en tv-serie som du kan citera från? Räknas det om man kan skrika ”five O y’ll” som i The Wire?

6. Nämn en tv-serie som du gillar men som ingen annan tycker om? Få tycks förstå Pretty Little Liars storhet…

7. Nämn en tv-serie som du brukar nynna introsången till? Är sedan åttaårs åldern fast i ett evigt nynnande på introt till Lilla huset på prärien

8. Nämn en tv-serie som du tycker att alla ska titta på? Dag! Din bild av norrmän kommer att förändras för alltid.

9. Nämn en tv-serie som du äger på dvd? Äger inga boxar (Sebastian kompenserar å andra sidan med att äga alldeles för många:)) Men jag har första säsongen av Buffy på VHS!

10. Nämn en skådespelare som startade sin karriär i ett annat forum och senare överraskade dig med sitt skådespeleri i en tv-serie? Anna Thunman svarade så bra att jag snor hennes svar rätt av: Charlize Theron började som modell och imponerade storligen i Arrested Development…

11. Nämn en tv-serie som du gärna vill börja titta på i framtiden? It’s always sunny in Philadelphia

12. Nämn en tv-serie som du fick sluta titta på för att det var så dåligt? The Walking Dead. Sorry Sebster:(

13. Nämn en tv-serie som har fått dig att gråta flertalet gånger? Ja men okej då, när Danny dog i Grey’s Anatomy hände det kanske att jag fällde en liiten, liten tår…

14. Nämn den senaste tv-serien som du tittade på? Dag

15. Nämn din favoritgenre när det gäller tv? Drama.

16. Nämn den första tv-serien som du blev besatt av? Jag fick inte se så mycket på TV när jag var liten så jag blev besatt av precis ALLT som jag faktiskt tilläts se

17. Nämn en tv-serie som du önskar att du aldrig tittat på? Tror faktiskt inte att det finns någon?

18. Nämn den konstigaste tv-serien som du tyckt om? Keeping up with the Kardashian’s

19. Nämn den roligaste tv-serien som du tittat på? Arrested Development.

20. Nämn den tv-serie som kan skrämma dig mest? The Walking Dead hade ju inte läskiga stunder medan jag fortfarande kollade på det. Annars? Finns det några bra skräckserier där ute? Tipsa gärna!